Jag. Jag tror väldigt ofta fel och för mycket om saker och ting, missuppfattar, blir glad, och när det visat sej vara fel, att jag trott eller hört fel, händer alltid samma sak. Jag känner mej dum. Jag blir till sten. Det gör mej till en osäker person i vissa lägen, vilket alltid bara straffar mej själv då känslor och att uttrycka dessa inte går längre. Jag har en slags spärr, som är orsakad p.g.a. att jag tillåtit mej själv att känna och tro så mycket som inte besvarats i slutändan. Jag har varit med om mycket, mitt hjärta har tagit massvis med stryk. Jag framstår ofta som kall nuförtiden, och jag vet om det. Jag har fått höra det femtioelva gånger. 
Den här spärren, den går tyvärr inte att rubba, den sitter där nu. Den förhindrar så mycket. Den gör mej så osäker. Den tar fram sidor jag önskar inte fanns, sidor jag inte vill kalla mej själv. Men den finns där, alltid. 
Och jag hatar den.

Godnatt.